Trodde vi. Istället för att svänga våra lurviga till Iron Maiden, sitter vi istället hemma i soffan med Poppy och Poppys farmor och farfar. Poppy småsover och mår prima. Vi andra sörjer. Hur kunde de bli såhär månntro?
Dagen började helt ok. Vi åkte till stora skuggan, trängde oss fram bland tusentals svartklädda pojkar. Tusentals, ja, 45 000 sålda biljetter. Vi var där redan kl 13.00 och såg när Anthrax rockade för gubb och fosterland.
Men ganska snart började festivalen vattenfyllas. Det blev bara geggigare och geggigare. Vi gav upp försöken med att gå på torra ställen, istället försökte vi undvika sjöarna som var ankeldjupa. Vi misslyckades.
Vi försökte vara tappra med regnrock och oljerock samt soppåsar över våra kroppar. Men det hjälpte föga, allt läckte in och fingrarna började se ut som russin av all väta.
Men tillslut gav vi upp. Och så gjorde nog halva festivalen. Vi fick tränga oss ut, och tänkte gång på gång, om det bara regnar liiite mindre går vi tillbaka. Det gjorde det inte.
Vi fick dock uppleva ett bråk på pendeln med en tjurig tant som ville ta min sittplats. Vi bad henne boka färdtjänst (hon var otrevlig och inget vidare gammal). Vi åt god langos. Vi drack kaffe och åt munkar. Vi fick se Anthrax och skratta ihop med alla besvikna dyblöta fans som gav upp. Och det bästa av allt, pussa Poppy mycket tidigare än vi hade räknat med!
Ja, ja, det som inte dödar det stärker! Och våran Poppa tyckte inte det gjorde nåt att ni kom hem lite för tidigt, det var helt ok. Men vi lider faktiskt med er, det gör vi!
SvaraRadera