Alltså...

Ofta vet jag inte om jag ska skratta eller gråta över barnen.

Som idag. 

Vi äter. "Jag geggar" säger Eddie och smetar potatismos över hela köket.

"Jag städar" säger jag en stund senare, och drar fram både dammsugare och mopp.

"Jag åker skridskor" säger Eddie när jag moppar klart i hallen och ser honom utan tröja och  strumpor kana runt i hallen.

"Jag moppar" säger han sedan, när jag kommer upp för trappan med nya strumpor. 

"Vi har en översvämning i hallen", säger jag men ingen lyssnar.

Samtidigt kommer Poppy springande, snubblar på det hala golvet, och jag ser hur en magnetisk kula far ut från hennes ansikte. Jag blir livrädd och ser henne framför mig, kvävas av densamma.

"Du får aldrig aldrig ha kulan i munnen" skriker jag.

"Men mamma, jag hade den bara i näsan", säger Poppy och är fullt upptagen  (och lyckas) med att peta ut en lika dan från andra näsborren.

Att jag idag blev påkörd i parkeringsgaraget så bilen måste in på verkstad (andra förarens fel, jag var stilla, och alla papper är klara för försäkringsbolaget), klippte page (aningen längre men kortaste frisyr jag någonsin haft) och shoppade på rea, att Eddie var frisk nog för dagis, är sorg och glädje jag inte hinner reflektera över.

Magi

Bakom sjukhuset finns en magisk skog. Troll, drakar och magiska askar är bara lite av de spännande vi hittade där.

Tapperhetsmedalj

Kolla kolla! Det är liksom vem som helst som får medalj av sin doktor!

Doktorn sa att nästa gång måste vi söka hjälp tidigare. Stora infektioner i ansiktet är inget bra. Han tyckte också att Eddie var en redig gosse, så E fick en tapperhetsmedalj. 

Vi funderade lite över om morfar brukar dela ut sånna på sitt jobb. "Ja, ibland, om  barnen är nälla", sa Eddie. 

Efter läkarbesöket hämtade vi fröken P och begav oss till sjukhusets lekplats. Här mötte vi en tant som menade att hon bara kunde promenera i sand. Ja, så kan det va.

En dag på jobbet i förorten

Dagen börjar med att tidigt tidigt köpa fikabröd till kollegorna. Trängs med byggarbetare och pigga pensionärer.Vi fortsätter till jobbet. Provar att höja och sänka skrivbordet. Många gånger.

Funderar lite över ansiktet. Återbesök hos läkaren idag. Kommer han bli nöjd månntro?

Fortsätter ut för att göra lite ärenden. Provar om elefanten går att rida på. Den håller.

Avslutar arbetsdagen med lite rulltrappsåkning. Kan hoppa på och av nästan alldeles själv.

Pappa Uff

Jag förstår inte, hur länge ska denna sviniga sjukdom hålla i sig? Dunder penicillin Cefadroxil, som ska döda både det ena och andra samt krämarnas kräm Altargo biter inte. Inget är kul och han bara gråter och gråter. Hemma i över en vecka, och det är bara Pappa Uff som duger.

Att det är knasigt på mitt jobb glömmer jag nästan bort. Alltid nått!

Samtal mellan en tvååring och en treåring

Edward kommer springande med en bok

"Jag ska jobba med den", säger han till Ulf och mig. Vi mumlar något svar. Han fortsätter "ja, nu litegrann".

Sen går han iväg. Vänder sig om och säger

"Nu ska jag köpa pengar, till min mormor".

Han går in i vårt sovrum, och kommer strax springande ut och ropar " Poppy, jag fångade pengarna hos Bofinken".

"Bra" ropar hon "nu kan morfar köpa en spindelglass".

Såhär stor glass 

Vårdcentralen nästa

Ungen min blir liksom inte vackrare. Nu är läkartid bokad till eftermiddagen. Underbara lugna vobb.

Var jag orättvis? Borde kanske lägga upp en mer diskret bild? Som den här nedan typ?

Eller varför inte en suddig framifrån? Som den här? Då kommer ingen ifrågasätta varför jag inte var på jobbet...

Städhjälp

Både Ulf och jag satt i cyberrymden och barnen lekte själva.

Jag vaknar till för att gå på toaletten. Ser till min förvåning att det är städat i vardagsrummet.

"Va, när städade du?" Frågade jag Ulf.

Sen tog jag två steg till och såg vilka som hade städat.

Bland humlor och elefanter

Till vår förvåning ställde sig Poppy upp på gungan, och kunde själv få rejäl fart på den.

"Oj!" Utbrast jag. "Vem har lärt dig det?"

"En humla" sa Edward.

"Nej, en elefant" sa Poppy.

Mumien återuppstår

Nyckelviken är underbart. En anledning att flytta nära Nacka. Festmat, djur, natur och riktigt hav, även om man inte direkt ser någon horisont utan istället klippor.

Men, denna dröm var till vår förvåning och glädje nästan barntom. Det innebar att vi vågade släppa loss vår mumie bland traktorer, gungor och stubbar.

Dock undrar vi om omgivningen tyckte att mumie-familjen var lockande. Kanske skrämde vi iväg en och annan spekulant vid husvisningen som var anledningen till dagens utflykt.