Igår tog jag två glas vin och åt mat på den lokala puben tillsammans med en vän, Lisa, och gick sedan hem till henne och drack te. Skvallrade jobb och förlossningskrämpor. Var hemma hos Ulf runt 22.00. Vi drömde om hus, räknade på vår ekonomi och funderade. Vid 23.00 la jag mig, och mådde bra.
01.22 ser jag en underlig person skaka i mig. Jag minns att jag svettas, dreglar och inte kunde prata eller se. Några minuter senare och en spruta glucagon och en glukos senare var jag vid fullt medvetande. 01.35 kunde jag äta en smörgås och ambulansen, som Ulf hade tillkallat när han själv var maktlös någon halvtimme tidigare, kunde åka iväg.
Puh! Första gången för mig. Underligt och skrämmande. Mest hemskt känns minnesluckan, och att jag var helt borta. Jag hade aldrig klarat mig själv. Aldrig, jag kunde ju inte ens kontrollera mitt dregel. Tur att han fanns! Skrämmande nära döden-upplevelse. På riktigt liksom. Dessvärre inga lustiga drömmar. Bara ett töcken av ångest och svett.
Jobbade halvdag. Åkte hem och sov sen. Nu har jag lite stickningar i käken, annars är jag trött, men mår bra.
Hemma är allt som vanligt. När vi åt kvällsmat sa Edward "mamma, vilken fin klänning du har". Alltså, killen är så artig och har ett språk så man får dådimpen. Onormalt artig för en treåring. Var kommer det ifrån? Poppy la nästan helt själv, med bara lite stöd av Ulf ett jättepussel.
Min familj är bäst!
Fin mamma med fin familj.
SvaraRadera