Stackars lilla mamma

Vi köpte som vanligt massa nödvändigheter på Gekås. Exempelvis deodorant, bakplåtspapper, sköljmedel, en extra snowracer samt "gör dina egna Hello Kitty-smycken-set,från 8år". Det senare var tänkt som en present till ett något äldre barn, men P höll stenhårt i förpackningen så vi hade inte mycket annat val än att ha familjepyssel, japp, allihop, med smycketillverkning i cenitlera som glittrar. Jag var i full form, och mindes tekniken från högstadieåldern. Morfar fixade något åt E, mormor gjorde ett hårspänne. P gnällde lite över att hon inte var nöjd med det hon skapat.

När vi var nöjda och lagt en plåt smycken i ugnen, försökte vi med Eddieklippning, andra tagningen. Nu ser han ut som en illa plockad höna. Han skriker "aj" bara han ser saxen. Och får panik när avklippta hårstrå hamnar i ansiktet. Snart får vi söva honom för att lyckad. Det är ju en vedertagen metod för folk med tandläkarskräck, så varför inte för frisörskräck?

Sen, uscha mig, när jag la Poppy och hon nästa somnar sa hon ungefär "mamma, jag gjorde inga Hello Kitty saker, så inga är mina, jag kunde inte".

Jag mumlade något om att hon ju fått välja detaljer och färger. Hon accepterade snällt. Men jag... mammaångest!!! 

VI VUXNA lekte åt barnen, inte med. Jag borde struntat i att skapa kattliknande smycken, och fokuserar på att jobba tillsammans med barnen. För visst kunde hon, om hon bara fått mer hjälp. Tur att vi har lite lera och klistermärken kvar. Botgöring imorgon.