I alla fall en var entusiastisk

Hela familjen samlad. Första helgen på länge känns det som. Även om jag bara var borta förra:-). Men mer unikt är att vi inte planerat in någon aktivitet eller besök. Men det finns SNÖ! Och det är inte så lite kravfyllt. Det dånar i mitt inre, snowracer, varm choklad, backar, klingande skratt och pulsande i uppförsbackar. Så, medan Ulf monterade snowracer nr 2, fixade jag fika inkl varm choklad. Inte oboy! Äkta vara!

Och till Lida åkte vi. Och sen åkte vi hem. Väldigt snabbt. Vi var kanske där i 45 min. Tror resan dit och hem tog längre tid än själva upplevelsen. Bara tre åk i backen hann vi med. Sen ville barnen fika. De huttrade när vi åt. Även om det fanns brasor att värma sig vid.  Sen frös hela gruppen ännu mer (inte jag), såg köldslagna ut, och ville hem. Ulf, Poppy, Eddie, alla såg stelfrusna ut, och ville hem, direkt.

 ( Inte blev vi gladare över att vi glömt barnens hjältar. En väldigt medveten mamma i backen fick panik när jag tänkte släppa ner Poppy (inkl mig) för backen utan hjälm. Lång harang om att hon var förskollärare och såååå medveten. Vi fick låna en hjälm ett åk. Inte hade jag hjälm i backen som ung! Och jag lever och frodas. Nya tider, gamla faror. Men hon ville ju bara väl.)